Bikt i natten lät salt och väta rinna genom ögon. Sa jag glas. Helighet sköljde skammen från den kropp. Efter lade jag all min tillit i en skål med vigvatten. Jag somnade som ett barn på en arm jag inte visste fanns.

I det blanka ark låter jag livet. Form blandas i färg. Där bor en rebell.

Du fick namnet Loroth – vägen. Det rör mig. Dina berättelser väcker mig. Och dina händers forskande över min hud.

Jag var aldrig en vandrare. Och ändå. Alla dessa drunknade. Vi är några kvar som tog det sista andetaget mot ytan. Jag tänker att det fanns bara ett. På död. Liv.

Det finns inget mer att begripa.