Din varma hand fångar min spetskant i svart. Jag är silver. Därunder skiftar bröstvårtorna färg. Dina ögon när jag kommer nära. En mildhet jag aldrig känt. Och ändå så stadig. Stark. Som jag vill vara för dig. Som jag aldrig kan. Och så mina fingrar mot din hud. Inget trevande. Du är så tydlig. Som jag aldrig kan. Och ändå visar jag dig, såsom jag aldrig visat.

I början ritade jag ord i en ström av kaos om natten när maran grävde sår, gömde knivarna i jorden och lutade mig ut genom fönstret. Luften var inte det man hade kunnat tro. 
Om dagen skar jag blodpudding i tunna skivor och kände mig som en vanlig kvinna.

Efteråt vet jag inte hur du kom in i mitt liv.