ingen kan ge dig mer än sitt slut
för inte särskilt längesedan
sattes hela mitt område i brand
en kravallnatt sent omsider
vi är fattiga här
vi är hungriga och tomma
men den natten
var jag upptagen med egna eldar
den natten
låg landet stadigt i lågor
Alexander kysste mig för näst sista gången
den natten
jag såg vraken dagen efter
kol och rost och svartnade silhuetter
det fick mig att tänka på alla undergångar
som kommer och går hos oss
varje människas personliga apokalyps
varje gång livet är över och vi dör ett slag
när de tog fram stora slangar för att spola rent
visste jag med säkerhet även
att trots vår förmåga att resa oss
om och om igen
så går varje människas pånyttfödelse
dem obemärkt förbi
vi vet när vi faller
vi vet när vi genomborras
men när vi reser oss
hinner vi gå en bra bit innan det känns
det här är inte första gången jag struntat i
vart jag är på väg
inte första gången jag med viss nostalgi
sett tillbaka på den tid då jag brydde mig om det
men det är första gången
efter denna undergång
och jag måste göra ett val
och jag väljer att gå vilse
ut bland träden med glöd i händerna
mot mina vatten
mot mina vatten