Så mätt, så tomt som ett fjärran hav
låg öknens skelett spridda för vinden
Tjut och hat från sandkornens pinade själar
Bön om frid drunknade i jämret
Där låg dina vitnande ben
omsvepta av grymma sandkorn
i en obarmhärtig öken

Du har låst din själ i ditt skelett,
du har låst ditt hjärta mellan dina revben,
du har glömt att dö
Ändå är du borta
Du finns i den virvlande vinden,
i de oändliga sandkornen
Du borde finnas på himlavalvet,
bland de oändliga stjärnorna

Som hav av öken, som vågor av sand
lika oändligt
Som vindar som ilar, som hugger och skär
så hatade jag dig
Hatade dig
med havets styrka och vindens kraft
Jag borde ha älskat dig, men gjorde det aldrig
Jag skar ut dina tankar och placerade dem
i syltburkar på hyllan
Jag högg av dina känslor och förseglade dem
i tysta, vita kuvert
Jag fäste trådar i dina armar och ben och styrde dig
som en docka
Trådar av guld, som var värdelösa
Sanningen är för alltid dold under månens yta,
ty aldrig var min kärlek så stark
som när sanden låg tjock över dina läppar