i ett fönster mellan ute och inne

finns i ett glas mellan nu och då 

en sammanlänkad verklighet nu

barnen som leker på gården skrattar

barnet som satt ensam lämnad utanför

vuxen som nu sitter inne och väntar

det blev inga kalas inga fester inget party

alla avstod att bjuda in för ingen ville vara

den som bröt tystnaden och vågade visa mod

utanför går till tystnaden frågar sig in i den

hon ler vackert och mjukt ögonen ljusblåa

han ler stilla dröjer tankarna ljusnar öppnas

den kvällen går de lugnt hem genom aftonrodnad

stannar då och då ser djupt in i varandras ögon

de vet nu att livet har börjat de har hittat hem

åren går men samhället vill inte se acceptera att

tystnaden och utanför har hittat till varandras inre

mobbarna dröjer kvar i det gamla vägrar släppa

mobbarna skriker knuffas trots att de är femtio nu

de har hamnat utanför meningen med att växa upp

mogna till ansvarsfulla individer kloka visa av erfarenhet

tystnaden och utanför de tvingas utstå mobbas vidare

av sextioåringarnas barnbarn som ärvt mobbarstilen

påhejats hetsats att mobba som vore det en kultur

en mobbarkultur som bryter själen sönder och samman

en mobbarkultur som får individer att slitas i stycken totalt

ingen i samhället visar på solidaritet för den har de kvävt

i ett fönster mellan ute och inne

finns i ett glas mellan nu och då 

en sammanlänkad verklighet nu