Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

jag är aprilväder


denna natt drömmer jag att jag vandrar i grumligt vatten som sedan drar sig undan, någon säger "titta" och jag svarar att jag inte är blind, men vid mina fötter där sjögräset lagt sig likt palmblad är marken full av döda djur: kattungar, hundvalpar, rådjurskid, kultingar, kalvar, föl och rävar. jag hade inte förutsett denna tysta massaker- således vet någon annan mer än jag om köttets hemligheter. denna någon är människa och djur och i mitt område helt okänd, denna någon är mer än jag och jag måste få veta vem det är.

 i morgondimmans fuktiga filt vet jag att drömmen hade med dig att göra, men inte på vilket sätt. kanske vet jag inte ännu att jag älskar dig.

 senare:

all denna längtan utan hopp, jag
vill vara din smak av järn, det blå, det
brandgula, det viskande under vågorna, en storm
med två ögon och all din döda romantik; kyssar
i regn, en långsam dans du drömmer om, en
dröm- det räcker, låt mig vara en dröm.

ljug för mig om du måste. dessa nakna nätter börjar
äckla mig så smått; finner dock ingen anledning
att sluta byta min värdighet mot hud-

ge mig en lögn, det skulle vara anledning nog.

senare:

en röst faller ned i mitt ansikte från bergen.
ett plågat djurs mänskliga röst; säger

"gå ned på knä. gå ned på knä och be. skrapa dina knän blodiga på barndomens stenhällar, få inte bara smuts under naglarna- få gravjord. lägg dig ned med aniktet mot mull, kyss och slicka på jorden. gråt över att du är ett utkast till ett liv. gråt över att du är en av alla dem som förhandsgranskat sin egen begravning. gråt över att du inget annat är än nästa istid."

och jag går ned på knä och jag river mig mot stenskärvorna från bergets rötter och jag gråter och jag försöker. men jag kan inte be. jag är inte sådan; jag är stum i min kärlek, ord utan ett språk, mitt hjärta är analfabetiskt; det överlever på brist av moral- det lever på trots. och möjligtvis vill jag bara skänka mig själv nåd, när jag slickar i mig jord och tänker att kanske finns det inte något språk alls.

nåd är i sig självt en förbannelse, men jag är inte rädd. jag är inte rädd för någonting

senare:

jag är en ensam strand där inga liljekonvaljer någonsin skall växa. vad fort du andas. fladdrar lutad mot mina panikslagna stela fingrar. förlåt mig, jag ville aldrig mer tala, jag gjorde det ändå


Fri vers (Prosapoesi) av Lily Lisbon
Läst 449 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2016-05-06 13:54



Bookmark and Share

  Goraxy 89 Orion VIP
HEJ - Du kan verkligen skriva och här är det inte bara frågan om tekniska färdigheter, utan det finns strängar som rörs och berörs och tonar i register och tonart.
Berömvärt Bra tackar!!!!!
2016-05-28

  Martin Lind
Dröm och verklighet ligger ibland nära varandra. Dikten har också en hel del vemod. Denna dikt är långt mer än ett utkast !!!
2016-05-24

    ej medlem längre
Den fråga som upptar mig mest när det gäller Ditt skrivande är varför Du talar direkt till mitt blod, varför förtrollar Du mig. Jag har ägnat mig åt text ett helt liv och ändå skär Du rakt in och varför stämmer det inte? Vad är det Du vet Selkie lee? Och det som smärtar mest är: Ser de som bör se? Jag är bara en resenär och är i djupet noga med att bara vara människa.
2016-05-12

  Solstrale VIP
Lyrik som gör mig rik! Det flödar fint och lätt!
2016-05-09

  mike irow
oerhörd...
diktens potencial...
rör vid mig inuti mig
en sann diamant sover i din poesi...
2016-05-08

    Melona
Okej. Jag älskar den här dikten. Precis som jag älskade den förra. Pussla dem. Ge mig båda.

Fan. Tänk. Här sitter jag i solen. Fräknarna kryper fram dom maskrosor och min älskling spelar klassisk gitarr som får mig att gråta, dö och kyssa himlen på samma gång. Tänk att jag också läste den här dikten - på samma gång.

Hallelujah upphöjt i eureka!
Du skriver poesi så det värker, kära vackra du!

"Gråt över att du är ett utkast till ett liv. Gråt över att du är en av alla dem som förhandsgranskat sin egen begravning"


Fy fan.
2016-05-06

  Burn
det här blir en sorts kommentar som jag aldrig förut skrivit; där jag hade skrivit en lång kommentar på en text som hann försvinna under tiden för att återvända i nyskriven och starkt redigerad form. vet inte riktigt om jag ska nämna saker från förra versionen. det är i alla fall svårt för mig att inte ha den i huvudet, inte minst som jag tycker att det fanns saker i den som var bättre än denna version. sedan finns det tillägg i denna nya version som är riktigt bra. det gör mig klart förvirrad, detta, haha! får börja skriva och se hur det blir.

ett tillägg som är väldigt bra är drömmen direkt i början. den är stark och reflektionerna i slutet av stycket gör mig nyfiken. "morgondimmans fuktiga filt" är givetvis en underbar formulering. får också en spontan tanke om det omvända när jag läser "kanske vet jag inte ännu att jag älskar dig" som skulle kunna vara: "kanske vet jag inte ännu om att jag har förlorat dig". tänker då på massakern; det nyfödda döda, det som var livets början. det är en intressant koppling hos textjaget om de döda djuren och kärleken.

"jag vill vara din smak av järn" - så bra!

alltså, jag märker hur otroligt svårt det blir med två så helt olika versioner i huvudet, för jag tycker att det i förra versionen fanns ett bättre koncentrerande av vissa svåra och hårda tankegångar. som jag sa tidigare så var det visuellt väldigt bra och jag upplevde en stor närhet i den form som var i den texten. samtidigt är det här flera nya tillägg som är så jäkla bra, t ex är så hela stycket som börjar med "gå ned på knä" helt lysande. älskar detta med "barndomens stenhällar" och ansiktet ned mot mullen och att slicka jorden. och gravjorden- att förhandsgranska sin egen begravning. hela det där stycket är ett enda rakt in mot det jordliga och obönhörliga vi är som människor. det är en total fysisk närhet till det vårt ursprung och livets cykel.


"och jag går ned på knä och jag river mig mot stenskärvorna från bergets rötter och jag gråter och jag försöker." åh, älskar den meningen!

likaså de två efterföljande meningarna: "men jag kan inte be. jag är inte sådan". yes, den rakheten, det avståndstagandet, det klargörandet.

en sak som försvann från den förra texten är, tycker jag, den hårda förtvivlan som fanns i vissa formuleringar, som i det som gällde något i stil med att textjaget aldrig ger upp. det fanns en krigamentalitet i det som jag tyckte mycket om. samtidigt binder det här stycket ihop många saker på ett väldigt fint sätt och jag tycker mycket om "jag är stum i min kärlek, ord utan språk". liksom formuleringen "och möjligtvis vill jag bara skänka mig själv nåd", det är en så bra inledningen på meningen.

tänker på de två slutstroferna, att om man sätter dem mot varann så får man någon som ser det förtvivlade i att vara en strand där blommorna inte ska växa, vars fingrar är stela av panik, som inte skulle tala men som gjorde det ändå. varför?

för att hon inte är rädd - för någonting.

så hon talar. hon gör det och kommer alltid att göra det.

det stämmer så väl in med några fraser från förra versionen om att aldrig ge upp. moralen kan fara åt helvete - för kriga ska hon. och krigar gör hon.

en av de absolut smärtsammaste sakerna i livet är livsstark längtan parat med total hopplöshet. det är något som verkligen kan slita en itu. stycket som börjar med det är fyllt av så mycket fysiska vackerheter. och såna drömmar är ett måste, de är så viktiga, man kommer inte långt utan dem. den jordliga och kroppsliga närheten är väldigt påtaglig i de texter jag har läst av dig, det är något jag helt klart kommer att kommentera en del om framöver för det är något jag tycker mycket om, inte minst eftersom närhet är det största i hela livet. det är i det vi blir till.

i ingressen sätts tonen med "men jag är bara ett utkast tlll ett liv". älskar såna saker. det hårda om livet. att bara gå rakt in på det.

"gråt över att du är ett utkast till liv" kommer sedan i texten. och ja, gråt över det - och kriga sedan utav helvete för det livet. språket kan gå genom jorden. språket kan ta mycket annorlunda vägar för att komma fram. men ditt språk finns helt klart i de texter du skriver. det är ett fyllt språk.


2016-05-06
  > Nästa text
< Föregående

Lily Lisbon
Lily Lisbon