Det är när jag lägger ner mina vapen. Det är när jag slutar slicka mina sår. Det är när jag inte längre vill kontrollera dig. När jag faller i min botten. När jag ödmjukar mig inför Gud. Höjer blicken. Ser ljuset. Det är när jag står fri. Utan skuld. Utan skam. Utan försvar. I stolthet. I sanning.

Ögonblicken som stannar upp tiden. En frusen myr. Snöröken i mötet. En landsväg utan slut. Att komma hem. En älskad som återvänder. En älskad som tar farväl. En älskad som alltid fanns där.

Jag är ingen krigare. Sätter ingen lans mot din strupe. Rättar mig inte i någons led.

Dagen nalkas och jag dricker mitt morgonkaffe svart. Det finns en enkelhet i det komplicerade som jag börjar begripa. Ett läkande i att stanna i smärtan. En helhet som behöver alla sina delar.

Varje sår får sina egna märken kvar på huden. De flesta försvinner ganska fort och andra bleknar sakta i takt med tiden. Dagen nalkas och jag dricker mitt kaffe svart.