Det började som en skälvning

En stilla darrning längs med ryggen

En okontrollerad spasm i höger öga

och luft som inte räckte till

Det började med den där vattendroppen

som till slut får bägaren att rinna över

men...det där kan vi

Nej, det började som ett vrål

Långt ner i magen

Jag kunde känna kylan

där den lämnade spår efter sej

vartefter det steg uppåt

Ett steg fram

två centimeter från dina ögon

tog jag sats

och skrek

Miljoner elektriska impulser

som förskräkta försöker hitta rätt

i min brustna hjärna

Virrvarr av färger

jag inte kan placera

suddigt, trasigt, spräckt

Kroppen lever sitt eget liv

Den uppför sej inte respektabelt

Jag är inte så jävla tyst

som du trodde

VAAAAAAA

Titta på mej nu då

Hur jag spyr

osammanhängande

över allt jag varit så förtegen om

Titta så jag beter mej

med dreglet som yr

och sammanblandas med snor

och tårar

Som slår sönder dörrkarmen

och skrämmer slag på barnen

som till slut lägger sej

i fosterställning och gnyr

Hur hanterar du detta nu då

Halvt ihjälskrämd står du där och glor

Fan va skönt

att det går att få dej mållös

När kraften till slut

rinner ut

glider jag in i ett

ingemansland

Där luften känns klarare

och renare att andas

där ingenting någonsin

behöver förklaras eller försvaras

Jag känner hur du kryper intill

Jo...jag vet att du inte förstod

Jag gråter mer stilla nu

Jo...jag vet att jag ingenting sagt

och jag vet att du älskar mej

Jo...jag vet allt det där

Men nu vill jag vara tyst igen

I kanske tio år till

Det är lugnast så