På något sätt inbillar jag mig att du skall bli en av dem jag låtit vattnet ta. En av de få jag älskat i motljus; du, med din solbrända nacke, de små håren där, i gryningar mjuka, dina nävar öppna för mig då när du kommer, är hos, dina knogar där blod varit, från andra, från mig med men då drog du dem, smekte sår slutna. Men nu väntar jag på vågorna, i mina nätter hos en annan kvinnas man; jag lär mig hans kropp gradvis, han min- jag vet, ingen får, men jag har släppt nu älskling- tomt är bröstet aldrig, där du fanns finns du. Om stormen ändå kom; jag är trött, Alexander. Om vinden, åskan, blixten tog dig till sandmannens hus, bland de gamla träden, i ingens område, i innanhavet. Då skulle jag minnas dig, med värme. Hårt skulle jag hålla dig då, som ett barn jag aldrig ville släppa. Inte som nu, inte som ett djur med tänder i mitt bleka hull, över en fors, ett fall, där vi faller, vi faller ibland, ännu. Du lämnade för mycket här för att det aldrig skulle hända igen; inom mig är du aldrig vilse.