Vi elever på den svenska skrivarkursen fick till uppgift att välja mellan anonymitet eller det riktiga namnet. Och så bara skenade uppgiften iväg med mig gamla mormor i släptåget.

Många speudonymer  har jag använt mig av, men tämligen ofta även av mitt officiella namn i mina faktapublikationer. De officiella namnen ser nog mera ut som pseudonymer än som typ, riktiga namn. Uppgiften bubblar inom mig, men låt mig berätta.

Min mormor hette Mirsch, men var Langhammer av födsel och 'ohejdad vana' … Min farmor hette von Konow och hon var född von Herzen, men dock ej adlig, vad nu det skall betyda …  Äsch nu tryter minnet, men jag tar mig i kragen. Min farfars farfars farfars mor osv född på 1500 -talet hette Margareta. Sorry, och jag har inte tappat bort hennes släktnamn, det står uppdaterat i mitt ena släktträd, Margareta hette von Wartenburg när hon föddes, men hon blev en von Konow och nu vet jag var hon åkte kälke när hon var barn, för jag har besökt den orten:

- Hundratals år sedan, år 1596 föddes Margareta med stolta framtidsdrömmar i slottet i staden Tessin i Böhmen högt ovan Elbes källor. Vinterlekar i snö och is har alltid varit de böhmiska barnens älsklingssysselsättning. Kälkarna har susat mot dalgången och skratten ekat mellan klippväggarna. Det vet mormor Monika, det har hon hört av sin mor Marie.

Det vimlar av namn för oss kvinnor, främmande efternamn genom alla släktled. Men jag hade år 1984, när jag accepterade efternamnet Riihelä, möjligheten att välja något annat namn, pga att namnlagen ändrades här i Finland. Karlsson, mitt förra namn skulle väl ha dugat p.g.a. den svenska klangen, men den bubblan sprack i äktenskapsskillnad, till all lycka. Men lycka blev det i och omkring mitt nuvarande namn Riihelä. Min goa svärmor, Emma Maria hette Heiskanen när hon föddes, innan hon blev en Riihelä och födde alla tio barnen, av vilka den näst äldsta blev min goa man. Tack mor Emma Maria!

Mitt födelsenamn von Konow känns obekvämt efter ett antal örfilar, efter slag och lögner. Mitt nyaste efternamn känns obekvämt även det … den som ingenting säger har ingenting sagt, ja alltså hur förklara? Men mitt nuvarande efternamn är dock varmt och gott, men ack så, så finskt. Och jag är nu bara inte finsk trots att jag lärt mig tala finska på finskt vis. Men jag är 'Mormor Monika', det namnet har jag fått till skänks, en gudagåva. Alla mina barnbarn har sin egen nisch i mitt hjärta och jag värmer mig i den glöd de skänker mig.

Mormor Monikas eget folk hör hemma här och där och ingenstans. I hundratals år har fäder och mödrar i Mormor Monikas släkter färdats från Böhmen och Tyskland, från Sverige och Ingermanland, från Ryssland och Karelen till Finland. Resorna har fört flyktingar och krigsbarn, emigranter, vandrare, släktträdsklättrare och lyckosökare från Graßlizt till Norden, från Teschendorf till Nyen, från Maaninka till Utsjoki, mellan Sankt Petersburg och Stockholm och Helsingfors.

Äntligen kan jag bestämma mig: Jag publicerar som den Mormor Monika jag är!