I det sista ska du stå. Lämna färjkarlen vid strandkanten. Vända dig om fast du vet att straffet är hårt som sten.  

Och vi lägger oss som ull mot himlen. Väntar natten vid nomadernas lägereld. Virar filtarna utmed kroppen och blundar när ögat borde vakat.

För säg

När vet man att timmen är slagen, rätt man sätter ringen på ditt finger, tidningsrubriken skvallrar morgondagens verklighet. Säg när.

Obändigt vilar havet där du inte kan simma det. Tvångsmässigt måste varje uteblivet svar analyseras. Fruktat skärper gryningen sitt ljus. Och aldrig kan jag värja mig.

I det första ska du vila. Lägga huvudet mot mitt lår. Skönja sårbarheten där jag stångar mig blodig. Du. Bara du. Ska få det sista av mig.

Innan du rör mig. Ska dina fingrar mjuka min kropp, vattna mina sår och bjuda mina sinnen skönhet. Där kan jag möta dig. Där ska jag möta dig.

I det mellanrum ska du flyta. Och låta mig smörja dig med balsam och lavendel. Du litar till min kärlek.