Sällan tycktes horisonten mig så vidsträckt
som den där eftermiddagen i mars
när hela motorvägen låg för våra fötter

Som om allting redan stod i blom
och framtiden var utfäst allaredan
liksom hoppfullt lovande, och fri

Som om asfalten står tom och nästan ändlös
vilket händer alltmer sällan nu för tiden
det blev iallafall just då.

*

Jag föreställde mig därefter en byggnad
som var olik alla andra som jag tidigare mött

Man skulle kunna kalla det en fristad
dit man går in som två och ut som ett

Man skulle rent av kunna se det som en blankrad
där man sätter punkt för något annat

för att sedan börja något nytt