och det är då som bergen sover;
när öppen himmel fäller regn över vilddjursögon,
när Arkadien lövar om sitt stolta skogiga bröst,
när vi lämnar den platsen, och Pan återigen ligger naken hos mig-
när hettan minskat i luften men ingenstans annars,
när de säger: han är en farlig man, och de har rätt
för allt det tillbakadraget mjuka är mitt enbart;
och världen bör darra inför det fåtal starka
som aldrig kompromissar sin själ till förmån för pragmatiken-
en man som har dödat har åtminstone ännu minnet av att döda,
en kvinna som jag låter det gå in, stanna, utan dom;
det är ej min uppgift att döma, eller ängslas- rak, ren och lojal är jag,
som snö, som stål
de sovande bergen har adopterat mig,
de tröstar även melankoliska gudar, här, där
allt är närmare mig än vad det är långt bort från andra- här,
där natten har en röst och en egen sång, av syrsor och tsipuro, av
målat glas, salvia, månsten och blålera, av vattenfallets rörelser;
de som stannar i bröstet, efter man för längesedan gått,
det är hundskall och stjärnfall, det är hemma och hos
det är att ha uthärdat trettiosex år och äntligen veta:
det var värt det, allt var värt det;
frihet har ibland någon annans ansikte
och berg sover, även de
när världsordningen har lagt sig att vila
i denna enda fundamentala fullkomlighet