och månen gömmer sig så
på himlens baksida;
det är sekunden då cigaretten
brinner ned mot vilande finger,
ned
till gamla märken,
hårdnade vitnade märken,
gjorda i badkar i sängar i städer och skogar.
vänster arm hängande över kanten –
soffan från tjugotalet är ett skepp
när vind och fladdrande ögonfransar
viskar minnen till den sovande,
utpå sömnens skrämmande hav –
obönhörligt och dövt.
ett sällsamt åskväder i norr;
en tröst för de redan döda,
de som inte hade
tillräckligt tålig vävnad för elden.
den blå röken falnar när den passerat kinden.
aska och doften av jord och mint
är allt som finns i stunden då stormlyktan slocknar;
i det sista andetaget innan natten
den man inte vet något om.