mellan fälten, det sjunkna vattenbeståndet och
grusvägen som liknar en flodbädd
lägger jag örat mot den första sten jag
hittar, den allra varmaste: klipphällen där
ormarna bor;
platsen
som gör mina drömmar genomskinliga, nätter
då malarna faller
i mitt ansikte
armstumparna håller upp händer mot
himlen, och jag förstår alls inte
varför,
eller vad, som faller runt om,
sliter bruset isär, med ett ljud likt
tusen viskande undergångar;

allt jag gjorde var att stirra såren öppna
stående på mina bara knän