trycker in knäna i kroppen, där de får vara
med regnet, rädslan och rävarna
du smakar löv, säger han
du smakar löv från en väldigt förfluten höst




att vara en kvarglömd förlust
eller tvärtom
att inte vara ett ljus över vattnen
utan
tvärtom







du har ingen anledning att inte skjuta dig, säger han
sedan tar han vapnet och går
(jag har inget behov av vapnet, ta det
jag har en aversion mot högljudda slut)







att blunda och regla minnet

revidera allt till en enda färg
vitt, liljekonvaljerna



titta det är vår, sade han innan
han lämnades kvar där han kommit från

han; en skugga ur underlandet med väderkvarnsarmar, arméer av
vad som varit
en rödhårig riddare på en blek häst








molnen släpper taget, dimman återvänder
till femtio steg i en korridor








det morrar i bröstkorgen
när djuren slåss


metronomen bakom pannloben
håller takten mitt hjärta inte förmår