Dan Andersson du kände till ditt öde. Det bringade till dig ett slags vemodsdruckenhet. Böljade i ditt hår och vågade i dina knän. Jag känner dig i min själ. All den vekhet som sneglade på obesvarad kärlek. Oh Dan du har gett mig visans visdom som i en barndomssaga.

Min farmor och farfar sjöng stämningsfullt dina visor i stämmor... Oh Dan du gav mig det livet behövde ord för att förstå, med fraser så ljuva, att jag broderades in i dem. Min fantasi var redan livlig och mina tankar vidsträckta från födseln. Du gav mig lyckan i att känna det fanns en tvilling i stubben, i det högsta träd och i vassens sus. Jag har älskat din poesi och förstår nu hur din prosa fick mig att begripa jag själv var sådan. Du fick mig att känna mig vara en skrivande tänkande filosofisk visdiktande själ... 

Jag lyssnat till dina tonsatta dikter. Jag har alltid Burit dem i min innerficka hudnära. Jag besökte ditt föräldrahem för tjugofem år sedan första gången och sneglade in genom de springor i golvet ingen tänkt på. Där kunde jag ana och se de smulor av din tillvaro som förbisetts. Du såg dig inte född att arbeta som en träl. Du hade begåvats med fiolens nätta hand. Du längtade att möta livet i de människor som kunde lyssna till dig. Oftast var de som lyssnade till dig mindre bemedlade och kunde inte betala dig för konserterna du bjöd. 

Du spelade och skrev dig fattig på pengar men var rik i din själen. Dina dikter vittnar om din ödmjuka ställning till dem du mötte. Målande beredde du för oss i framtiden insikten om hur det var att leva förr. De fattiga som lyssnade till dig de lyssnade av själ och hjärta upphöjda i anden. Den typen av publik kom sällan ur de betalade. Därför veg du tid åt att spela på önskan där om från någon i stort behov där av. Den trötte själ som vankelmodig vandrade lisades med smeksamma toner och dikter som gav klarhet. 

Dan Andersson du har i mitt liv betytt mycket. Bara det att natten sjöng för mig. Ibland av mor ibland av far men likväl när alla samlades till kalas och nattvikningen inleddes med din tonsatta diktning. Minnena är trygga och modiga med mig. Skogen blev så vacker och havet så blått. Himlens tak blev så nära med molnens böljande i vinden som viskade mig fri...

Jag älskar din poesi resten av mitt liv!