Jag fäster en skärva av månen på huden och sträcker händerna ut i försoning. En dag där landet formas efter kartan jag ritar ny. Det finns ingen tröst. Det finns ingen lindring. Det kommer stunder och jag ser dem på avstånd. Att i sargad vemod leta skärvorna från krossad kristall. Jag lägger dem vid månens strimma.

Och aldrig var jag den. Alltid var jag den. Så enfaldig. Så naket stum. Och ändå väljer jag att vara.

Du fäster en måne ny vid varje vaken timme. Och är du då så mycket vackrare i ditt utryck. Så oändligt starkare. Så naket längtande som ingen vet. Och; hur lever du dina nätter, hur går du genom dina strider och hur fyller du ditt hjärtas tomrum.

Och aldrig var jag den.