Debora går sin väg och ändå finns jag där. Som dimhöljd. Och ingen vet om det är en chimär. Där vi går finns inga fyrljus, inga stakade stigar, inga brödsmulor. Ditt ansikte lyser genom natten. I den måne sipprar silvret över huden. Blänker vid vattnet. Stannar med min klocka. Jag brukar säga dun. Men du är allt annat än dun. Du är titan. Stark och vacker där solen ger sig till känna.

Hon vandrar genom öknen och ändå går jag bredvid. Utan vatten. Utan bröd. Utan luften. Jag faller vacker i ditt.