Det är som ett tvång,
ett mörkt moln som
ständigt gör sig påmind.

Snart inser man att
personlighetsdragen
man utformat från början,
inte räcker till.

Alla fula färger ska bort,
och de färger som sedan
finns kvar ska bli större
och ännu starkare.
Vad jag själv tycker
om min tillvalda mall
är inte längre så viktigt.
Så länge jag syns,
äger allt jag ser,
då har jag nått toppen.

Ett berg man plötsligt
fått order om att bestiga,
samhället kommer att ge mig
en applåd om jag antar
utmaningen.

Det låter ju lockande för all
del...
Men tänk om vi fick applåder
genom att bara va oss själva?