Pablo står med mina nötter i sin hand och prinsessklipper med ögonfransarna. Han ser ut som en kubansk skolflicka och säger:
”Låt inte Barcelona äta dig levande.”
Jag tänker tvärtom: jo, låt den göra det. Hårt, blodigt.

Det är linnebyxeväder och solpass för kroppar utan synliga födelsemärken. Jag har behållit min halskedja på mig hela dagen: den har värmts av solen, svalkats av 18-gradiga havet, torkats i solen och hängt kroppsvarm mot mitt bröst.

Balkongblommorna är redan slappkuksvissna (jag vårdar aldrig organiska relationer) och jag har rullat en kork från nyårschampagnen under min fot hela kvällen. Pablo kom över för att hänga, vi satt på balkongen och drack vin och nu blir han alldeles tack-och-hej-sentimental och vill att jag ska hålla honom, platt mage mot platt mage. Alternativt låta honom stryka med harpspelarfingrarna längs min hals, föra fingertopparna över de korta, skönstickiga brunstubben av hår och lämna sina fingeravtryck på mina axlar. Kyssa sitt namn och en xoxoxo-signatur och hoppas att den tål regnet, solen och iskalla, artificiella tornados i flygplanet på vägen ner.

Efter två månader tillsammans vet jag att han gärna slänger sig med teatergester, är beredd att låta sig släpas runt kring mitt ben när jag packar ensamma väskan och ber honom sitta på den för att jag ska kunna stänga den.
Jag hoppas att han inte säger ”Ring så fort du landar, ring på flygplatsen, när du väntar på väskan eller i taxin till lägenheten.”
Han är en vän, ingen älskare men jag är kär i hans doft: mina gener längtar efter nyspolat Pablohår, kallt duschvatten i blöta hårtoppar som färgar hans linne mörkt.
Han luktar sommarmorgon på landet, duscha vid knuten och se Barnängenlödder skölja och sina mellan stenarna och gräset.
Pablo gillar inte Barnängenlödder men han älskar att duscha och framför allt att andra kommenterar att han just har duschat. Tror inte han äger en handduk. Han är en lufttorkad skinka på väg genom tillvaron.
Men bara för att jag älskar hans doft och för att han sett mig naken behöver jag inte honom som en partner.
Vi har liksom bara blivit, han och jag. En svåröverkomlig omständighet.
Själv tror jag på svåröverkomliga omständigheter och därför ska min nyladdade mobil hamna längst ner i väskan. Jag är som de flesta svenskar: packar tuggummi och kondomer utifall landet och staden som blir mitt home sweet home för det närmaste halvåret inte har något kvar av den varan.
Mobilen ligger under min blå vinylfodral och det har stängt tandkräm på den och det är det enda jag tar med mig härifrån.

Pablo vill sitta inne på min säng när jag packar, titta på med ett glas vin, en nonchalant armbåge på knäet och prata sönder luften och stämningen och lukten av uppbrott och gå upp i överväxel och låtsas att han har noshörningshud. Pilla på mig när jag går förbi.
Ställa sig bakom, armarna runt min midja.
”Jag reser gärna som ditt handbagage” lär han säga. ”Du kan ta mig i knät på planet.”
Pablos hud är som den mjukaste kaninnos. Han vill vara vass och hård som en kaststjärna, en kaststjärna med kastkyssar söta som marshmallowblandning jag vill äta ur burken med händerna.
Pablo håller händerna över min ena armbåge.
”Tar du med Soho Village-tischan?” frågar han.
”Jag ser ut som en brandman i den” säger jag.
”Du behöver inte använda den, bara packa ner den” säger Pablo, ”Jag vill se att den finns med när du stänger väskan.”
Jag lägger den överst. Pablo flämtar.
”Vi är ouppklarade” säger han och menar oss.
Jag tänker: ’bara för att vi ägnat x antal lördagar med en stämpel på handen och en mexar-öl i den andra och våra söndagar med powerwalking och skvaller mellan flåsen måste jag inte gå ut och berätta för alla prinsar i Pressbyrålandet att du taggat mitt hjärta och mitt liv fullt och att ingen väggtvättare någonsin rår på det.’
Syrran sa det bäst i våras när hon kom upp och hälsade på:
”Det är skönt med män som vågar erkänna att de inte är bäst på allt. Spelar de fotboll i korplag får de det att framstå som vm-truppen.”
Och jag tänkte då, som nu, att precis så är det. Pablo är lite för bra. Lite för olik.

Min mamma och pappa förstår inte varför jag ska åka ända till Barcelona för att få rum att andas. Syrran förstår inte heller men har den goda egenskapen som syskon att inte tjafsa om det.
”Blunda och hoppa” säger hon. ”Allt är värt att prova, du vet.”
Hon är tre år äldre, en piercingmagnet och kommer alltid att se mig som ett stolletroll med jordgubbar och Amaretto startklart i kylen när hon kommer upp från Malmö.
”Dig har man aldrig behövt locka fram något ur med sockerbit och pincett” säger hon. ”Jag vet” säger jag och det skär i själen.
”Ska du jobba där nere?” frågar hon.
”Det också” är mitt standardsvar.
Här inser hon att samtalet är slut. Hon gör inget väsen av det – som mina föräldrar – utan sveper vad hon har i glaset, håller fram det mot mig och säger: “Let it rain.”

Pablo är annorlunda, allt är annorlunda hos honom. Hans register går från martyr till sadist och ibland vet han inte själv vilken roll han förväntas vara.
I ena sekunden håller han mina nötter i handen som de vore fågelägg. I andra sitter han och dömer ut skjortor, strumpor och linnen ur min garderob, dricker mitt vin och hånar mig för att leva en dröm, en dålig tonårsdröm.
Målrakan mot Barcelona är den första raka väg jag tagit. På den vägen finns inga Pablos stående vid kanten och väntar sig att bli upplockad tills nästa avfart.
Om några timmar, när dörren till balkongen släpper in skön sval sommarluft i mitt sovrum, ska han lämna mig med docktårar i mungiporna, ekot av sina egna espadrillos i trappuppgången, gå baklänges till sin älskade cappuccinofärgade Yosemite Cruiser-cykel med bockhornsstyre och vinka hela tiden till mig på balkongen.
Han gör en telefon av sin vänsterhand: Ring.
Kort därpå går jag in i sovrummet igen. Jag stoppar ner mobilen i facket längst ner, under påsarna med mina skor och förpackningarna med kalsonger, strumpor och duktigt strukna linnen och vindfladdriga partyskjortor.

Mina nötter känns tyngre och sorgsnare än tidigare. De är två äggformade salt- och pepparkar på ett prydligt men själsligt öde köksbord i en semesterstädad lägenhet med veckors sol och värme på bordet och olästa tidningar och post travat i en hög på hallbordet. Två romerska marmorkulor med hårfina, åderblå sprickor i. Skönt molande och perfekt passform för kupade händer; smärtsamt påminnande om vad jag lämnar bakom ryggen och vad som komma skall.

Barcelona får gärna äta mig levande Jag vill det så hårt, mer nu än någonsin.
Barcelonas mun, tänder och klor får gärna börja med ljumskarna och kringliggande postnummer och improvisera därefter.