det var inte lämnandet som gav syre åt kroppen, inte heller det att rädslan satte sig i maggropen som ett slag mot det mest extensiella eller hur kallt ett regn är när det faller ovälkommet.

I det att stegen var snabbare än viljan och gruset var hårdare än klädseln tog kroppen beslutet om andetaget. 

I mörkret har rädslan inte större densitet än ett par ben njutsamt uppgivna på en gammal soffa med ett plåster varsamt placerat.

Och andetaget djupt muskulerat från mellangärdet, ut mot viljan

Den viljan.