När det röda brister finns där alltid ett stänk av blått. Och i varje tyngd som läggs till mitt samvete formas kroppen till en märla. Jag viker mig, jag viker mig och jag viker mig. För vad. För vem. För mig? Sa du då mitt namn i neon. Skrev jag raderna till dikten hon läste för dig när klockan slog fyra minuter innan det nya året skulle börja.

I det mellanrum. Han sa en gång att han inte kunde säga nej till mig. Jag svarade att frågan var om han kunde säga ja. Så står jag då själv i det mellanrum. Där väggarna är murade; 

När det röda brister finns där alltid ett stänk av blått.