Sluta lyssna
upphör läs
jag äntrar den törskel jag fruktar mest
Inget är längre någon mening
betydelse eller ens vikt

Är ens min andning
mer än spruckna färger
i virtuellt kalejdoskop

Allt blir bara brusten historia
vår värld ett monument
över enfald och fåfänga
en sarkofag utan hörn

Sluta läs
jag är så rädd
de ord jag skapar kan skada
förvilla din tro
begrava din vilja
ett gift så förlamande
att din tro pulvriseras

Jag ser inget annat än kaos
inget så konkret som det utan mening
nonsens ett under av struktur

Vi dansar i en pyroteknisk process
inrökta med blåaktig hy
sakta rykande mot stubinens slut
det enda som har någorlunda logik

Ta mig fan
jag är lycklig