I klarhet ser jag diset, det som vibrerar i öknen och lägger sig efter en revolverduell. I efterhand vet jag att du alltid höll min hand. Och i längtan fann jag svaren. – Vad heter du? – Vad vill du att jag ska heta? – Kalla mig vad du vill! Åh – fan så jag känner med henne, hon som svarade mig så. Först nu förstår jag sambanden.

Jag lindar in pistolen i en näsduk. Den är inte blodstänkt. Den luktar jag. En svag doft av Gaultier. (om det nu stavas så). Jag tar av mig BH-n, den skaver, det är inte för att du vill ha mig naken som jag är naken. Och jag förklarar mig inte för att du behöver en förklaring, jag förklarar mig för att jag vill förklara mig. Vem tror jag att jag lurar.

Så behövde jag djupandas i fyra dagar och femtiotvå minuter. Låta den längsta sträckan passera, den mellan hjärna och hjärta. Sväljas av de mörka stenarna i botten. Stanna till dess lungorna sprängdes. Skönja glittret ovan ytan och ändå stilla sig.

Så log jag milt mot de förbipasserande. Lät slingorna vätas i mungipan. Bet underläppen och kände den ömma handen mjukt mot mina kindben. Gick runt torget och sneddade över fontänen.

*

När gav jag dig en snabb kyss där du fortfarande stod och väntade?