Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
det man måste lära sig att lämna kvar bakom.


SPEGELSALARNA 0001

Inuti ett rum som är helt fyllt med speglar, från golv till tak. i spegeln reflekteras bilden av ny spegeln och inuti den ytterligare, en tredje osv osv.

två personer sitter på stolar mitt i rummet
den ena sitter med handflatorna öppna

ETTAN: vad är det för tecken som du gör med händerna?

TVÅAN: vad menar du?

ETTAN: du gör något slags tecken med händerna, och
jag undrar vad det egentligen betyder.

TVÅAN: jag förstår inte.

ETTAN: du har öppna handsflator.

TVÅAN har inga ord kvar
TVÅAN försöker få fram ord.
TVÅAN Orden kommer. Och antar fysisk form.
TVÅAN Formen av olika geometriska figurer.
TVÅAN Och det låter iallafall nästan som riktigta ord och meningar.

ETTAN: Jag bryr mig inte ett skit om vad du säger. Jag vill veta vad du menar.

ETTAN: det betyder att du vill visa dig sårbar. Det betyder att du har en önskan om att bli avslöjad.

TVÅAN: Jag är kung i mitt egna universum. Inte ens närvarande i mig själv. Osårbar.

ETTAN: Genomskinlig.

TVÅAN: Och jag är bara speglingar. Det finns inget med mig som man kan ta på. Allt är kulisser.

ETTAN: Är det någon annan som du signalerar till? Finns det någon mer i rummet? Någon som jag inte kan se? Brukar du prata om mig?

TVÅAN: Jag lever bara inuti mina egna system. Jag har redan sett allt i de speglarna. Alla ansikten, jag har redan sett dem, de är ansikten, de är någon annans ansikten.
Jag tänker aldrig på dig när jag tänker på dig.

ETTAN: Var det något som jag sa?

TVÅAN: och vad är det som du vill förstå?

ETTAN: Jag vill veta varför alla barn kommer ur sina mammors magar.

TVÅAN: Det går inte att kommunicera. Det är ett mycket vanligt missförstånd att jag kan säga något och att du kan förstå vad jag menar. Allting finns redan samlat i huvudet på lyssnaren när man börjar. Jag bekräftar bara det du vill att jag ska säga. Det är ett missförstånd att det kan ske ett utbyte mellan två parter. Hjärnan är bara en muskel. Det är en återvändsgränd.

Det är finns någon som bedriver censur.

ETTAN: Det kallas transkription. När två människor kan tänka samma tanke.

TVÅAN: Eller ensamhet. När man förstår att man är helt ensam inuti sitt alldeles egna filter.

ETTAN: Förstår du inte vad jag menar?
Förstår du verkligen inte vad jag menar?
Förstår du inte vad jag menar?
Förstår du verkligen inte vad jag menar?

En känslighet för samtiden. Sanndrömmar. Drömmar som flera människor drömmer samtidigt. Som utspelar sig på flera platser samtidigt. Drömmar inuti speglar.

TVÅAN har ett tredje öga mitt i pannan.

Speglarna kastar skuggor och reflekteras i form av skuggor, vissa har drag som till och med är mänskliga. Nästan.

personen går ut genom dörren, personen går ut genom rummet igen, personen går ut genom rummet igen, personen kommer in i rum, in i en av spegelsalarna, in och ut genom rummet, rummet är identiskt med det tidigare rummet.


I en av speglarna reflekteras något. delar av en utav personernas ansikte faller ner på golvet i form av pusselbitar, kvadratiska, rektangulära, triangulära. i takt med att bitarna ramlar ner på golvet tar personen upp bitarna igen och försöker passa in dem.

TVÅAN: Hur mycket är klockan?
ETTAN: Vill du byta ut din hjärna mot min?

TVÅAN: Vill du byta ut mitt språk mot ditt?

TVÅAN: Det betyder inget alls.

ETTAN: Tänk om det sitter någon inuti.

TVÅAN: Inuti vaddå?

ETTAN: Speglarna. Och tittar ut.

TVÅAN: Det skulle inte betyda något

ETTAN: Vad menar du?

TVÅAN: Jag tror att jag har tröttnat på alla de här speglarna. Jag har tröttnat på att se mig själv från alla olika håll samtidigt. Eller inbilla mig att jag gör det.

Spegelsal. Inga klockor. Inga människor eller några stolar.

ETTAN: Jag tror att alla människor har ett inre ur, som slår itakt med hjärtat, jag föreställer mig att det uret alltid går i takt. Jag föreställer mig att uret alltid slår i vissa intervaller. Jag föreställer mig att mitt ur har tappat takten.

Inga klockor fungerar som de ska inuti spegelsalarna, de kan stå helt stilla i flera timmar, ibland hela dagar, för att sedan börja ticka igen. Baklänges.

Jag tänker mig tiden som något väldigt konkret med åtminstone tre dimensioner, jag tror att under vissa ögonblick kan man färdas inte bara framåt eller bakåt, utan i sidled. Ögonblicken kan skapa sin egna kurva åt vilket annat håll som helst.


TVÅAN: Hur mycket är klockan nu?

ETTAN: Du frågade nyss.

TVÅAN: Det är för mycket och för sent

TVÅAN: Man bär med sig något ut från spegelsalarna, som inte släpper taget, eller så är det något som lämnas kvar. Jag vet inte vilket. Hjärnan släppte på censuren för några ögonblick. Allt kom samtidigt. Det blev härdsmälta.

TVÅAN: Hur ska jag kunna veta?

två personer sitter vid stolar. spegelsal. en man och en kvinna. mannens ansikte smälter och droppar ner i segflytande droppar i en pöl på golvet.

ETTAN: vad är din hjärna?
TVÅAN: hjärnan är ett sår som kliar,
och om jag inte slutar riva upp såret,
kommer det aldrig att läka.
jag kommer aldrig hitta något där,
det går inte att veta vad som faktiskt var mitt
och vad som redan filtrerats bort.

två personer sitter vid ett bord i en av spegelsalarna. den ena personens ansikte har till viss del runnit ut över golvet.

TVÅAN: Det här ansiktet, det var bara en mask. En pose. Jag har valt den. Det finns bättre masker.

ETTAN: Och vad händer när den smälter?

TVÅAN: Jag kanske kan hitta mitt riktiga därunder.
Eller bara ännu en mask.

två personer sitter med masker inuti en av spegelsalarna

ETTAN: Jag minns bara ljuset. Jag trodde att det var jesus men när jag kom tillbaka och fokuserade blicken såg jag vad det egentligen var.

TVÅAN: Kan du inte ta av dig masken?

ETTAN: Sjukhus. En lampa.

TVÅAN: Jag har försökt allt. Jag har gjort allt andra sagt till mig. Jag har gjort det jag själv velat. Det är något som saknas. Jag kan inte slå itakt.

TVÅAN: kan du inte ta av dig masken?
ETTAN: den har växt fast

Insikten antar sin fysiska form i mitten av rummet.

en person med hud, utan ansikte sitter i mitten av rummet.

personen utan ansikte tar upp pusselbitarna som ramlar ner på golvet och sätter fast direkt i huden

ETTAN: Första gången inuti spegelsalarna skulle du kunna beskriva vad du såg för mig?
TVÅAN: Det var maskar och larver som kröp mellan alla porer i ansiktet.
ETTAN: Det är normalt. Och det är bra. Föräldrauppror. Vad drömde du då?
TVÅAN: Jag drömde att hjärnan rann ut ur tinningarna och att jag använde den som schampoo.

TVÅAN: Hur mycket är klockan?
ETTAN: Du frågade alldeles nyss.

TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: jag är dödgrävare
TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: jag är urmakare
TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: jag är ensam
TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: jag tillverkar
TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: jag smälter sand och bränner vatten
TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: jag smälter i sanden. jag bränns som vatten.

TVÅAN: Är det därför du har börjat använda mask?
ETTAN: Det här är ingen mask



TVÅAN: vad har du för yrke?
ETTAN: det betyder inget.

två personer är i en av spegelsalarna. en person är helt genomskinlig, med olika geometriska former målade direkt på huden. kvadrater, cirklar, rektanglar, streck osv. den andra personen sitter med ett instruktionsblad och målarfärg. på instruktionsbladet finns en förklaring över vilken geometrisk figur som motsvarar vilken färg. personen färglägger den genomskinliga personen. färgerna torkar inte, utan rinner ihop med varandra.

Mannen pratar under tiden som han blir ifylld.

TVÅAN: Det är precis som med speglarna. Inuti den första reflekteras bilden av den andra, och inuti den spegeln reflekteras bilden av den spegeln tillsammans med de andra reflektionerna. Det finns inget slut.


TVÅAN: de mörklade alla rummen med draperier.
de sa att vi inte fick gå ut.
de låste dörrarna.
och gömde alla knivar.
de samlade ihop alla mobiler och la dem i en blå låda.

och de sa till oss att vi inte skulle titta in i speglarna.
(vad såg du i spegeln?)

speglarna sitter i taket, och på golvet, på den vänstra väggen har någon skruvat fast ett bord, två stolar, på den vänstra hänger en lampa. inga personer är i rummet.


låtsas att den här spegeln

låtsas att den här kvadraten är du och att den här triangeln är jag

låtsas att jag och du är samma person

låtsas att allt hör samman

TVÅAN: hur lång tid har det gått?

ETTAN: fyra timmar

en person sitter på en ensam stol inuti i en av spegelsalarna. personen ser ut att sova.


speglarna i spegelsalen ger inga reflektioner. i speglarna är det bara ett grått grummel.

spegelsalen är mörklagd. det är helt kolmörkt.

i en av spegelsalarna sitter en person, ensam, och samtalar med någon i rummet, som inte längre är närvarande.




Fri vers (Fri form) av Sarajevo
Läst 411 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-04-30 03:51



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Sarajevo