Jag vet nu att jag inte är en vandrare. Jag är en som stannar. En övervintrare. En stationär. En som tuggar sig genom. Gräver där den står. Lyssnar på sånger från förr. Och från nu. Och blir kvar. Låter en arm värma genom natten. Och i allt detta hitta sitt kall. Sin mening. Lysa likt en skärva måne i den svarta himlen. Stänga bruset. Låta maten tysta munnen. Montera ner solen för den som dog. Den som aldrig var sann. Den som alltid lät äventyret styra dagen. Den som var redo att gå.

Hur vet man att någon på riktigt är titan. Står stadigt genom. Och låter mig gråta färdigt.

Det är lätt att förledas, tjusas av det svulstiga, det charmerande och listigt lockande. Det är lätt att byta en arm mot en annan och tro att sömnen ska vara stadig. Det är den aldrig. Tillit tar tid. Och mera tid.

Och i dagen fångas min blick på ett stort knippe rosa tulpaner i olika nyanser. Det är vackert. Det luktar vår. Och jag väntar med spänning på nästa drag.