Hon tänkte sig lägga en saga,

en lov kring kylan i denna tid. 

Samla tankar bland vänner vid brasan

Till en ro, ett lugn  i tankens strid. 

Dock vänners lag blev och ett nej så ensam

Hon gick att hylla

Vårdagsjämningens eld och glädje

Dessa härdar i hjärta att elden förgylla

Nog vet dessa marker att vid vårens början

Skydda allt skört mot det kalla

Att hålla den del av skapelsen som kan

av oförstånd förgöra oss alla. 

Tyst hon lade sin vårliga bön, 

Mot eld ur djupet av hjärta

Må livet i sig hålla det stången

Från nöd och svårlig smärta. 

Och så i ett nu hennes själsliga nöd

Fick ett mod en kraft i andetaget 

Ty oro och ångest kan fånga en själ

Men bestämmer gör det egna jaget.

Så räds inte Livets alarm och flod, 

Dess berg och avgrundsfulla djup

Se hoppets blossande rodnande kinder

Just innan vinterns kalla mörker tar slut.