Nån här inne skrev det till mig:
"Det är någonting med dina dikter... som är så intimt,
lockande, retsamt, laddat.
Jag har funderat mycket på det, och jag tror det slog
mig nyss /.../ Jag tänker på en scen ur Matrix, i baren
i inledningen av den första filmen: första gången
Trinity kommer till Neo. Hon berättar för honom vad
det är han söker. Det är den laddningen som tar form,
som om någon står alldeles intill och viskar, så nära
att läpparnas laddning kittlar mot örat."

Och jag tänkte...om jag inte får
välja mellan ett rött och blått piller!
om mina ord inte får smeka din nakna sanning
Kyssa dig i nacken
Hellre än antasta din artificiella intelligens
om jag inte får vara så närgången
att jag till och med själv stönar
Then what?
Vad är då meningen med allt?

Så jag sökte upp just den scenen på Youtube
och jag fann... Neo
Jag fann honom lutad mot en vägg
efter han precis sagt: "Yeah, sure I'll go"
Jag vet inte vem han pratar med eftersom
jag inte sett filmen, bara snuttar av den.
Men...jag ser neongrönt skimmer bland
svartklädda människor som dansar till electro.
Neo vända sig om och få syn på Trinity.

Hon vet hans namn. Hon vet mycket om honom.
"Hon vet hur han mår. Vad han gör och att han
knappt sover om nätterna. Varför han är ensam
och varför han natt efter natt sitter vid sin dator.
Han letar efter ..."
Hon vet därför att hon också letar.
Efter svar.
Och hon säger att det är FRÅGAN som driver dem.
Och att det är frågan som fick dem båda att dyka upp.
Och svaret finns där ute...

Matrix

Zion

Kunde likväl varit Sverige
Stockholms gator eller trappor
Google-maps
kablar mellan t-banor, pendeltåg
och bussar
och vi batterier i duggregnet

Jag undrar kan jag gå lika djupt
i din fiction?
Mitt instagram tala till din telefon?
Kan jag vara lika intim när du #hashtaggar
Inbilla mig att vi står vid sidan om baren
och jag lutar mig in, viskar i ditt öra

och vi ger varandra svaret...till slut

utan att vara kryptiska