Vi leker “viskningsleken”
med varandras radioskuggor.
Du vet så som man gjorde under
samlingen på “fritids.”
Lutar sig in mot öron, blottad strupe
och naken hals.
Och något händer när mottagaren rör sig
med en hastighet bort eller närmare sändaren.
Vågfronter slår mot klippor
Frekvensen blir lägre eller högre baserat
på tyngden i orden när vi skruvar in tårkanalerna
Nu när vi blivit högre i skorna, längre i sömmarna.
Kanske klokare med åren?

Vi mumlar “Jag älskar dig” med ömhet
i rösten samtidigt som vi stryker varandras
bröstkorgar i sängen.
“Jag älskar dig” sägs också med olika volym
i bilen eller över diskbänken.
Och nåt ändras i tonen, i rösten, i vågljudet.
Hjärtat vågar alltid friskt. Hälften vunnet.
Första gången vi uttalar meningen:
“Jag älskar dig.” Studsar mot väggar
och landar i famnen på mottagarens iCloud.

Frågan är:

Hur låter vi egentligen i varandras öron?