Han tänkte en vall fylld av blossande rött,

som en hyllning till kärlek och liv.
Vad gjorde det då att han var så trött,
Att benen förlorat sina kliv.

Att en rallarros beskåda, mitt i en blomning
En vall, grodd och besjungen.
Gjorde något med hans levnadskall,
Till att dikta han kände sig tvungen.

Men orden hade sinat, hans mun tystnat
Då gav han sitt hjärta till färd,
Att orden månne hitta form och takt
I en annan mun, en annan härd.

Så kom det sig så att hon en kvällning sen
Fick ett ord som ville skapas i glädje,
Ville dansas ut över blossande blomning
Med kärlek i sitt färde.

Så ta emot, du förutan,
ord eller mjölkört röd.
Dansa, sjung en solglimts sista,
Förslösande sällsamma glöd.