Hon satte sitt på huk där hjortrona rodnade mot solen.

Cloudberrys och hon tyckte att hon alltid plockade ditt när

molnen stod längst ner mot myrull och martallar.

Sensommaren vankade sakta in och lät myrullens skörd lägga sig som en

dunig filt mot vassa kanter och hårdnande ord. De ville

lägga mjukt om trots allt, låta gläntorna i livet hålla sitt av ljus.

Och som en en dag rodnande ger sitt vid natt lät de vinden smeka

barkropparna för trots allt,

Finns det värme nog för det som inuti

Blivit kallt.