för de som bara dog skendöden
behövs inga ljus

inte heller för de riktigt döda
vilka sällsamt glimrar genom nätternas avklädnad

i en stum mässa
smälter jag istället mitt bröstben
till ett tjockflytande vax
och låter det rinna på det altare
där de valvtyngda orden stöptes
vilka jag till sist fällde
över din självstympande hörnsten

i felvända omständigheter
som trängde ut sig själva på vägen
insåg vi kanske aldrig på riktigt bräckligheten
i ett mjukt vaggande diamantöga

med ryggen mot ekstammen
i min gement ensamma återblick
över den kaotiska stadens horisont
ser jag vägen bort från tidsandan
som sprider sina sotiga silhuetter
längs himlens kristallsköld
och alla gagnlösa försök till äganderätt
över alla transparanta matriser

jag intvingas föreställa mig
ett slags vidare steg
som är minst tungt att bära
nu när det inte längre verkar finnas
någon fortsatt rätt väg att välja