Det är så många hållplatser vi åker förbi
Sittandes på fönstersätet
Eller när det är ont om platser
Så mycket vi dunkar in i varandra i trängseln
Det är så många höghus och perronger vi passerar
Så många skor, jackor och mössor vi ser
I rörelse

Och vi ramlar in i varandra
Omedvetet tar vi på varandras klädval
fastän vi inte hälsar med ord
Och medvetet lyssnar vi på andras mobilsamtal
Och ibland så somnar vi omedvetet mot en främlings axel
och dreglar på någons märkesjacka
och blir väckta med en knuff

Och vem sa att vi var berusade
Vi var vid medvetande
Men vi är så omedvetna om hur många tusentals
människor vi träffar varje dag
Men ändå kallar vi varandra "främlingar"
Fast vi alla har SL-kort och någon form av
Klaustrofobi eller extrovert sida
Vi bara växlar spår
Byter profil
När vi är på väg till en dejt, vän,
jobbet, gymmet eller farmor eller plugget
Hör du...gnisslet på denna paradox...



Varför är det så skräckinjagade att råka
snudda någon medresenär?

Vet vi själva vart vi är på väg?