när din ryggtavla signalerar trygghet reser jag mig och följer dig till kanten på jorden

*

Som snärjde rädslan intuitionen med sorger från förr i en bedårande logik. Och när lärde sig kvinnan att med böjt huvud finna sig. Söka bekräftelse där kärleken är en chimär. Fästa sina misstag som medelhavsvykort på en omsorgsfullt målad masonitskiva och inte förstå att sorgen över en tappad tillit där sanningen bor aldrig går över.

Så sa jag kanske till vardagslunken. Nej till den kortvariga horan. Och ja till leendet bakom ögonlocket på mannen som en eftermiddag i december öppnade dörren endast iklädd en vit morgonrock i frotté.

Imorgon ska jag städa ur skåpen, se mig själv i ögonen när jag går förbi spegeln och duscha kallt så huden knottrar sig.