Jag undrar över våren. Med blommorna kraftigt rosa på körsbärsträden och den senfärdiga syrenen i antågande. Säg, är den då inte redan här. Som rodnaden på min hals.

Du säger att du vill komma längst in. Och håller handen på mitt bröst. Men har jag då inte redan släppt in dig. Jag ler och säger att du redan är inne i mig. Nu ler du också. Sen byter vi samtalsämne. Närheten som hade kunnat stanna kvar är flyktig. Den svävar kring oss som älvors dans i midsommarnattens slöjor. Jag tror vi båda vet att den kommer tillbaka. I längre stunder var gång vi närmar oss.

Jag tänker att du redan är inne på sommaren. Vintern vilade inom oss. Lärde oss längtan. Tålamod och tillit.

Det är skillnad på att nafsa och bita. Du är båda.

Jag frågar om oväsentligheter. Kokar te och bryter en bit mörk choklad.

Du säger mig att jag är viktig. Jag blinkar bort oron som flackar i mina ögon. Stannar kvar i känslan och förstår att du menar allvar. Du säger att jag ska lära dig. Jag ska. Men vi båda vet att det är du som lär mig.

Det växer en förväntan. Jag vill även hösten.