Vi ligger sked i min lägenhet.
34 kvadratmeter och i en 120 säng.
Du snor 90 procent av täcket.
Slänger kuddarna på golvet.
Scenen är din.
Du kan sjunga en cover på mig sen.
Ha mina refränger på tungan.
Min lyrik på hjärnan.
För minns du vad du viskade där vi låg i lördags:
“Vet du att ...när du masserar så där
i min handflata är det som att du tar på ...min fitta.”


Och jag svarade: “Kiromanti?”


Och du ryser och stönar samtidigt som du skapar
ljudvågor mot min tinning. Dina andetag blir imma,
en bris ovanför madrassens västkust.
Samtidigt som dina armar korsar Atlanten i sängen.
Du vrider dig över din egen axel.
Ser på mig med en havsutsikt som säger:
“Dina spådomar och väderlekar är en gudomlig plats att
kännas vid.”


Och min halva i sängen fylls med helium.
Blås upp mig.
Blås upp mig när du vill,
skapa turbulens.
Höj mig till skyarna.
Glorifiera mig.

Som en... som en Boeing 747,

som en Boeing 747.