du hette Brita och logerade i sängen bredvid min

glad, snäll halvdöv och full av metastaser

du skrek på lomhördas vis när du tilltalade mig

och jag svarade skrikande tillbaka i ditt bästa öra

på nattduksbordet stod fotot på din familj

Sven och Erik, dina två älskade innekatter

som grannen lovat sköta tills du blev utskriven

om nätterna snarkade du så min blåa filt fladdrade

och på dagarna sov du sittande, lika högt snarkande

uttröttad bad jag till slut personalen att få byta rum

när min säng flyttades snyftade du högt och övergivet

"men jag är också sjuk och behöver sova", tänkte jag...

...intalade jag mig när jag låg ensam i min tysta sal

för att döva mitt samvete fick du mina jordgubbar

och blev tacksamt tårögd över min givmildhet...(1 liter skam)

min gud så jag skäms...så jag skäms!

tre dygn till hade jag väl orkat, tre dygn av ett liv!

du kom aldrig hem till lägenheten och dina katter

Sven och Erik, ja de blev väl veterinärens sak

och skammen över min själviskhet får jag leva med

så har ännu en börda lagts till min livsskuld