På kvällen lägger man en larmad matta på golvet framför din dörr så att du ska hålla dig på ditt rum, du lilla vilsemyra. Ändå försvinner du ofta ut till dagrummet. Ibland hamnar du i linneförrådet där du markerar revir med en skvätt i hörnen innan du somnar på den gröna galonbritsen som står längst in i skrubben.

Andra gånger går du in till grannen och lägger dig skavfötters med denne. Han är varken särskilt lättretad eller rörlig så det händer att du får ligga kvar. Annars fortsätter du din nattvandring i lokalerna. Det händer även att du släpper en skvätt i blomsterurnan utanför matsalsdörren innan du fortsätter din irrfärd i vårdlabyrinten. Dagpersonalen brukar liksom i förbifarten vant slå till urnan med foten när de kommer på morgonen, för att höra om det skvalpar.

Det är ytterdörren som är ditt mål och din mening, du måste hem, mjölka och utfodra djuren.......barfota, i brynja och säckiga långkalsonger. Ur ena byxbenet släpar din blöja i golvet där du lullar iväg men det märker du inte. Du undrar mest oroligt vem som tagit din bil och varför dörren alltid är låst på det här förbannade stället när du måste hem till din sysslor. I närheten finns ingen hjälp att få. De två personal som "jobbar natt" går nämligen blöjrond på våning två i detta mastodontkomplex.

Två personal på sextio åldringar i denna dödens väntsal, i detta åldringsghetto. De gånger personalen lokaliserar dig, ofta av en ren händelse undras med utsjasad blick ”men blir du inte trött när du jagar så här, natt efter natt”? ”joo vars”, blir ditt lakoniska svar blandat med en viss resignation. ”joo vars”, och du låter dig ledas runt den larmade mattan tillbaka till sängen där du i bästa fall stannar en timma innan oron blir dig övermäktig igen.

Du börjar bli dement, är nästan blind, nästan döv och jag undrar ängsligt: håller någon om dig ibland, får du känna hud mot hud, finns det någon som hinner stryka din kind? Hur mycket kroppskontakt och närhet får du i minuter per dygn räknat? Hinner personalen ta i dig annat än vid morgonbestyr, blöjbyten, matning och läggning? Detta är min stora ångest, att ingen hinner se dig eller ta i dig!
I matsalen intar du dina dagliga måltider tillsammans med åldringar du inte själv valt att umgås eller dinera med. Matlagningen är utlagd på entreprenad på något outgrundligt ställe utanför kommungränsen. Du blir tilldelad din ranson på gjuten orange plastbricka med fack. Mat som du heller inte valt själv. Ibland är det strömming som alltid äcklat dig och fortfarande ger dig kväljningar. Matro är inte att tänka på, måltiderna ackompanjeras av höga rop efter mamma från ett av rummen. Någon spottar på golvet, någon skiter på sig, en annan ber entonigt hela måltiden igenom att få lägga sig. Fler personal nu under dagen, men inte tillräckligt många, maten på tallriken hinner bli oaptitlig för den som har oturen att blir matad sist.

Mellan måltiderna sitter du i en fåtölj i dagrummet bredvid andra gamlingar i andra fåtöljer medan den stressade personalen jäktar runt med städning och tvätt. Krukväxter och färgglada gardiner försöker förgäves dämpa intrycket av institution och på tv: n visas en eftermiddagssåpa på hög volym men ingen ens tittar upp. Eftersom de flesta av er är lomhörda lyssnar heller ingen.
Du skulle så gärna vilja komma utomhus ibland men eftersom du ser dåligt och benen är stumma måste du vänta på att någon får tid att följa med dig, därför har du inte varit utomhus på 14 dagar.
Det är inte personalens fel vill jag gärna poängtera, de gör så gott de hinner och kan med ständigt krympande resurser.

I n t e m y c k e t h ä n d e r!

Då och då kommer en hurtig dragspelsmusikant som sjunger illa men försöker dölja detta faktum med ett "sjung med, sjung med vetja"! När man blir gammal måste man stå ut med och finna sig i att sjunga "min blommiga blå krinolin" som allsång f a s t man inte vill. Så kan du förstås följa söndagens lokala gudstjänst direktsänd i radion för när man blir gammal ska man vara religiös, och så är det fika i samlingssalen på tisdagar. Du kan givetvis också väva randiga löpare, ty det skall man göra på "hemmet".

Här har du nu din bostad efter många verksamma år mitt i livet. Du: make, far, politiker, övervakare, ordförande i sportklubben, i hembygdsföreningen m.m. Då...en man att räkna med! Nu... behandlad i klump, raderad till en suddig "någon".

Värdighet? Integritet? Individualitet?

Jag sitter inte inne med någon lösning, känner bara in i märgen att så här vill jag inte att min gamle pappa ska förvaras, så här vill jag själv inte tillbringa min sista tid i livet. Hellre forna tiders ättestupa än att fösas ihop och bo tillsammans med främlingar jag inte har mycket gemensamt med, sitta så här likt en zombie och vänta!
På socialförvaltningen aviserar man nedskärningar inom äldreomsorgen igen, igen, igen och igen!