Som om de första darrande stegen över dåtid,

tog vilan mellan eldstad och utgång.

Hon måttade med handen kåtans ursprung,

lät tid begången strömma.

vi har alltid något värdefullt att gömma.

Där när hon steg in i båten vilade ögonen mot

tills dess att det föll i gömsle bak annat.

Inuti höll hon jojken mot hjärtat 

det hon nynnat och famnat