att gräva diken i sin hud
att ibland låta det gå djupt
att tappa sig själv på blod
låta det rinna längs med
det är att vara sårbar och våga det

längs hälsenan går en vajer
rätt upp genom vaden mot knäet
spänner vidderna, att se
vidare in i ekskogens grå tristess
bladverk som kapitulerat för kylan
ögon som ser hinnan av frost
att känna hjärtslagen tydligt
när blodet koagulerar kring fötterna
det är att känna stunden i nuvarande

att bädda säck åt sig själv
att tömma badkarsvattnet rätt i sängen
att lära sig simma där
som bomull sväller och termiter bygger bo
det är att våga vidga sina vyer, en aning

lägger husnyckeln under trappan
så att någon kan hitta den
för det uppenbara i att låta sig finnas
även om man låtsas att man inte är hemma
att någon kommer in och ser en
som likblek och våt

att längta efter närhet så man kvävs av sin egen luft
lungor som slår ut och in
att andas ikapp med ångest och masonit
det är som att fylla sina rum med sidvind

viskar tapeterna, sträcker ut en hand
för någon att fånga i flykten
när den är på väg genom håret
för att dölja sin svepning

att hoppas att någon begraver det som varit
och att man själv vill lägga sig ner i gräset
att andas sommar och gul kaprifol
det att helt enkelt vara människa
och att tycka att det är som det ska.