Befann mig barfota i dom mörka skogarna nära Gråkulla

det fanns inga stigar utan jag gick bara

genom högt gräs, mossa stubbar och sten

och fötterna blödde, men jag hade ett kall

jag följde en kvinnas röst ifrån mitt inre.

Ju klarare rösten blev dess

kallare blev det och mörkret spred sig

och en kyla kändes längs ryggraden

och jag traskade ganska snart i hög snö.

Jag har nu vandrat över stock och sten i kargt landskap

seglat över dom oroliga haven i storm och elände

svävat och varit ett med fåglar och vind

men finner dig ingenstans på Moder jords domäner.

Min längtan var stark

minns så tydligt vågorna i ditt hår

sötman från dina tårar och sältan på dina läppar.

Nu är jag tillbaka i Länet med dom stora slätterna

och dom oändliga gråa och frostiga åkrarna

och jag står där på grusvägen med dom 

Skånska pilträden om till och med dom ser ledsna ut

och den isiga kalla dimman närmar sig mig

från bägge håll. Min sista önskan var att du fanns

i dimman, men du finns inte där i häller.

Jag står där barfota och med bar överkropp

slitna byxor och jag har slutat att längta

inte ens den finns kvar längre

nu har jag bara minnen kvar

men för hur länge...