Du gråter likt en ostoppbar sunami 

när jag försöker att se in i djupet

av dina ögon som inte vill möta mina

men som alltid varit glada och livliga

och har speglat ren kärlek och liv

men nu bär dom på sorgens flod

och jag undrar om jag är orsaken

till dom.

Jag vet ej vad jag gjort

eller om det kanske är något

du behöver att berätta för mig.

Jag står inte ut med att se dig

så här ledsen, vill bara krypa ihop

i ett skal, fly bortom, krypa ner i ett

lerigt dike i mitt inre jag.

Men samtidigt skulle jag vilja ta dig

i min famn och få dig att finna trygghet 

i min bringa att vila och ge dig styrka

i det nästa som komma skall.

Men jag vågar inte, ifall du skulle neka mig

det skulle göra så ont, inte bara i mig

utan även i min själ

men samtidigt så skulle jag veta.

Om du är på väg ifrån mig och göra slut

på grund ut av ett misstag.

Ett litet litet misstag 

enligt en av oss..