... vi skulle ses i slutet av augusti...

... men november grå och kall kom...

... borttappad tid

                        låg i en lerpöl...

                  ... en postitlapp skrevs

                        och sattes på ett kylskåp...

           ... förlorad tid
              återfås mot
             beskrivning...

... flera hörde av sig...

... men ingen kunde beskriva tiden...

... för de var dom som satt andra i väntan...

... det var endast den som blev

             lämnad i väntan som förlorat tid...

                    ... och denne saknade ord...

att bli hängande i tidens vakuum 

gör att man inte kan beskriva tiden

tomrummet förstummar den i väntan

på en vän som aldrig tog sig tid att mötas

Det är "ATT du gör som räknas och inte VAD du gör"...

... men dock sådan här är människans väsen... hon lovar runt och håller tunnt... isen brast under skäret som skar ned människan som kände sig helt under isen... så är det med tid... för den som löftet om att ses får... där den som ger löftet också säger... jag höra av mig när jag kan... den som då väntar visar den med löftet respekt... och självklart väntar tills den som gett löftet kan just höra av sig... 

... detta betyder att löftesgivaren har ett ansvar... detta innebär en uppoffring och en förmåga att ta sig för att höra av sig... om det inte kommer att bli av att ses... annars har den som gett löftet om att höra av sig lämnat den väntande i ett fysiskt vakuum... där den väntande är på ett sätt bakbunden... visst kan den väntande fråga, hur blir det?... men det är ju också på ett sätt att gå emot löftet som gavs... löftesgivaren sade "jag hör av mig när jag kan"... och att då som väntande höra av sig visar på att man inte tyckt den som gett löftet är trovärdig... det i sig, att som väntande höra av sig, betyder att den som väntar måste ta den risken att få den som gett löftet att känna sig pressad, eller rent av misstrodd/ icke trovärdig...

... vi människor vill vara trovärdiga... paradoxen här är att den som gett löftet om att ses vet om sin brist... "jag är en som lovar runt och håller tunnt"... så före att uppfylla sig vara trovärdig...  så uppfyller den rationaliserande processen inom löftesgivaren att prioritera trovärdig... i detta är det mest trovärdigt att vara denne "svikare" som lovar runt och håller tunnt... och det är underordnat instinkterna i det sociala osynliga processerna... dvs att låta den som väntar få veta hur det kommer att bli...

... ja det är komplicerat att läsa orden som står om detta... mina ord är ur tesen... "det är inte vad du gör utan att du gör som räknas"... skulle däremot den som lovat höra av sig utgått ifrån detta enkla hade tiden inte seglat iväg... och ej heller då skjutits upp i tvåmånaders tid...

... ni kanske tror att skam eller skuld spelar in... ja visserligen är dessa känslor socialt accepterade ursäktabildningar... dvs man bildar sig en efterskrivning, "ursäkt", om varför man inte hörde av sig... vad man egentligen skäms för är ju inte att man inte hörde av sig...

... vad man skäms över egentligen är ju att man är just den som "lovar runt och håller tunnt"... dvs att man prioriterat att vara trovärdig före man prioriterar att vara en god vän... alltså att man är en sådan som inte hör av sig då den sagt så... och dessutom tar man ifrån den som väntar makten från att hantera sin väntan... genom att just säga "jag hör av mig när jag kan"... i detta blir självstraffet dubbelt och samtidigt offrar den som lovar vänskaper för att den inte tror sig vara den värdig... 

... därför åter till tanken jag belyste här ... det är inte vad man gör utan "att" man gör någonting för att släppa taget om det man trott om sig själv... och att inte vara dömande emot sig själv i den tanken "vad ska dom tro om mig?"... var fri i dig själv att ta tag i dina relationer om det gäller vänner, familjen, släktingar eller andra åtaganden som du tagit på dig... var och bli ditt bästa jag med medvetna val och gott tålamod med den du är...