Jag betraktar metaforen "som en Docka"...

En symbol för hur känslighet känns. Dockan en illustration av känslighet. Där känslor väcks av hur det var att få ta hand om den och sköta den. Minnet av hur fin dockan en gång var. Hur stolt känslan var att kunna ta hand om den. Åren går och nu är den förlorad både som docka och känsla när vi betraktar den. Se där ögat skrapats bort. De trasiga kläderna. Huvudet som är ihoptryckt, trasigt eller borta. Kanske en arm ryckts av eller ett ben försvunnit. Där tankarna kommer av att ha försummat ansvaret och orsakat förfallet genom att inte ta hand om den. "En slängdocka"...

Ibland drabbas vi av tankar som slår. Att vara som en docka, en trasdocka och bara ligga och skräpa. En känsla av att inte höra till. Där vi kanske exkluderat oss själva eller blivit utfrysta. Vi ser dockan och genast drar vi parallellen. Dockan ligger kanske i en vägren där ett barn finner den och älskar den trots allt. En hund tar den och biter sönder den. Liksom en bild av allt i våra inre kroppars  rum där det inom en svämmar över av känslor. Rycks vi itu av krafter bortom det synliga för ögat. Då olyckor eller sjukdom drabbar oss. "En trasdocka"...

Gråten kan vara en kram från ditt inre och inte alltid är det smärta eller sorg. Sorgen är inte endast sorgetårar utan sprungen ur en slags självbevarelsedrift och som skyddat oss ifrån att bli som en docka och möta ett liknande öde. Genom att låta oss beröras och se metaforen gestaltas för vår inre syn kan vi finna kraft. Vi tillåts väcka upp vårt inre som slumrat i en törnrosasömn. Plötsligt blir det ljust. Skrattet bubblar upp över glasklara vackra och roliga minnen.  Dockan är dock för alltid det minne som barn minns varmast. Sova med sin docka när barnet slutat med sin napp. Krama dockan när barnet är ledsen. Därför reagerar vi på trasiga människor för vi lärde oss genom leken med dockan att visa omsorg. Precis därför blir dockan en viktig del av ett barns utveckling. "Ett Docklikt barn"...

En enkel docka kan göra hela skillnaden för en människa.