Så; var gömmer sig de roströda löven när gatorna sopas rena från grus. Och hur kommer det sig att knäna på ungarna inte har sårskorpor än. Vem låter markiserna hänga utfällda när haglet överraskar den nyss välkomnade våren och jag bara undrar. Jag bara undrar när du släppte taget. När släppte jag taget. Släppte vi taget. Omfamningen. Famntaget. Andetaget. Taget om axlarna. Det krampaktiga. Det lättsinniga. Det förrädiska låtsade taget.

Så; jag erkänner. Det kom inte som en storm en solig dag. Det kom som ett ihållande lätt regn. Ett sådant regn där man inte på riktigt märker förrän efter en lång stund att man blivit genomblöt och frusen. Man lurades att inte gå inomhus eller hämta ett stort paraply. Det smög sig på nästan obemärkt. Men ändå visste man långt inombords att man till slut skulle bli kall inpå benen och att håret skulle bli stripigt, inte så där snyggt vått som på bioduken, nej, mer som den tecknade versionen av en dränkt katt.

Så; nästa gång jag säger att jag ska resa mig och hålla hjärtat mjukt kan du ändå lita på mig. Jag reser mig alltid. Och håller hjärtat mjukt. Axlarna är jag på väg att lära mig släppa ner. Det går sådär.