Att dras till det mystiska och ändå vilja vara i det påtagliga. Där jorden är röd och samtalen genuina. Nog förstår jag att valen vi gör leder oss dit där vi står. Och nog förstår jag att tillfällena kommer sällan. De där magiskt påtagliga. De som vi instinktivt vet är ett av ett fåtal livsavgörande. Och ändå väljer vi att inte välja väg. Vad är det som håller oss kvar. I det uppenbara obemärkta. Och vad är det som gör en ovillig att prata i första person singular. När man tidigare inte gjort annat. Är det egot som släpper taget om jaget. Eller jaget som släpper egot fritt. Begreppen flyter ihop. Och isär. Och grumlar det inte sikten. 

Mitt fokusområde har blivit smalt. Jag fick en gång lära mig att bredda narrativet. Jag tror inte riktigt att jag kunde applicera det på mitt eget liv. Men jag har slutat dra lansar och kriga mig genom. Jag låter daggen från gräset stryka sig mot underbenen. Jag har börjat fråga mig vad jag kan bidra med och tänker att det börjar med att vara sann och välja väg när valen gör sig påminda. 

Järven vänder inte bort blicken. Jag vet att jag fattar rätt beslut nu. Ändå darrar jag. Kanske just därför.   

Kanske har jag bara väntat in det rätta ljuset.