medan jag talar i telefon med yngsta barnet
- vuxen nu, mor till två små barn -
öppnar jag dörren och går till rabatten
sätter mig på huk och trär på ett strå
små röda solmogna smultron...

när jag var mor till mina små
pratade jag med min väninna
på kvällen när barnen somnat
och jag skurade samtidigt golvet
så långt telefonsladden räckte...

golven behöver väl torkas också idag
men utan telefonsladd kan jag gå ut
och tala med min dotter ändå
så det är klart jag väljer
smultronplock och kvällssol

-

jag brukade skriva poesi
medan barnen läste läxor
eller byggde med lego
jag skrev och läste
och skrev om det skrivna...

idag slår jag på datorn
trycker ned tangenter
skriver vad som faller mig in
och trycker på publicera...

jag var självkritisk då
ville bli publicerad
målade i olja
ställde ut och sålde
lärde mig skapande dramatik
för att lära ut den och med lön...

nu målar jag som förr och skriver och leker
men jag gör som jag själv vill
inga baktankar här - inga boktankar heller
det är det magiska för mig som ålderspensionär
jag har valt att komma till ro, att vara nära mig själv

visst kommer väl döden oftare än förr på besök
men ännu har han inte tagit strupgrepp på mig
och jag vill tro att när det inte går att ändra på
när det verkligen ska ske
så blottar jag strupen själv!