I korta klara stunder av samförstånd. Så ser jag dig. Och mig. I en tid där marken under mina fötter värmde röd och jag kunde blunda och känna all den kraft och allt det mod jag har inom mig. Det som är så svårt att uppbåda nu.

Mjukt vaggar jag dig likt ett skötebarn. Håller min hand över din och flätar våra fingrar. Som du alltid gjorde. I stunder av samförstånd. Hållen. Alltid hållen.

Jag kan bara lägga stenar i mönster som fragment av minnen av ett oss. I ett annat universum kunde vi ha andats. Kunde vi ha överlevt. Kunde vi.