“Jag vet hur det känns”

Jag vill säga det som en BFF
Till hennes inre världsbild som hon
krigar mot med olja. Den hon blundar
för med akvarell.
Den som hon så illa försöker fly.
Den som river upp jordbävningar, tornados
naturkatastrofer i hennes artärer.

Jag ska bjuda hennes hjärnspöken på
sömnpiller så de inte klampar in                                      och stör hennes drömmar.                                                Dom vill jag hellre klappa på                                         axeln och tycka synd om                                                  mer än dig. För det är inte                                                  dig det är synd om.

Varför tror du att de hemsöker just dig?
- De vill också inreda med tavlor och
keramik och du har det mysigt hemma
hos dig. Du ser det bara inte så                                        som alla dina gäster gör.                                                      Du är beundrad mer
än du tror. Utstirrad, blottad                                             och berömd som en staty                                                 med styrkekramar i profil.
Det är du.

“Jag vet hur det känns”

Jag vet att du brottas nu i lera, att du har
din MMA-fight. Att du ska upp i ringen
med din signatur. (Jag vill krama                              hennes händer, se henne djupt i ögonen.
Låta hennes tårar glittra till på duken).

Jag vill säga dom magiska orden.
Få hennes själ upp på trollstaven igen.
Men jag vet att trollformler inte kan
trolla bort det abstrakta i vårt inre
galleri.

Men jag vill påminna henne om
att alla penslar, alla färgburkar
är hennes kreativa sidors Hogwarts.

“Jag vet hur det känns när
det blixtrar till i hjärtat”

Vi nickar instämmande. Mer än så
behövs inte. Ibland får orden                                        räcka till bara genom att                                               finnas där och alla
knytnävar kan bli gruppkramar.

“Jag vet hur det känns”

“Du. Du tror att du är ensam.
Men du har många bakom                                                 din ryggtavla som beundrar                                             din läkekonst.
Ser du inte det?”

Du spikar upp och hänger ut i ditt galleri.
Men du är för upptagen med att måla,
att skapa ... för att se dina egna                                       verk på nära håll mitt i all värk!

Men jag tror att det börjar arta sig.
Jag tror att hjärtat
stänker som Pollock!